Føj for f...... Det er den modbydeligste bog jeg har læst. Læs den. Så er du vaccineret mod overdreven tiltro til det kapitalistiske samfunds klassedomstole. Bogen er velskrevet og ret veldokumenteret. Den bekræfter derudover mine egne erfaringer fra 2 personlige kontakter med retsvæsenet (1 på hver side af klasseskellet) og fra mit arbejde med Prom-sagen. Riksåklagarens sammenfatning, som den gengives i citatet er den bedste dokumentation for det rigtige i den begrundelse SUKP gav for indførelsen af Folkedomstole og den tilsvarende begrundelse for indførelsen af Ljudska Milica (folkemilitsen) i efterkrigs-Jugoslavien, nemlig at det gamle retssystem og politi var så gennemsyret af klassefordomme, at det ikke kunne reformeres. Jeg havde, trods mine personlige erfaringer, ikke ventet, at det samme skulle være nødvendigt i Norden.
For mere om kommunisthetsen og dens formål se Aldrich, der beskrives også en tilsvarende sag (ikke fra retsvæsenet men fra BBC) og Ebbe Larssons sag.
De hemmelige tjenester er undertrykkelsesmidler og strider som sådanne mod alle demokratiske principper. Se f.eks. Ebbe Larssons sag 50 år er længe at vente.
Efter Jaltamødet var der jo en kort periode, hvor Verden så ud til at bevæge sig mod fornuftige fredelige tider. Og socialdemokratiske aviser omtalte Stalin venligt. Men selv om Stalin holdt de løfter, han havde givet in casu Churchill, så begyndte Churchill allerede i 1946 "den kolde krig". Et af Sveriges tidlige bidrag hertil var netop Enbom-sagen. (Der var andre). Dens formål, set fra Sverige, formoder jeg, var at legitimere det svenske socialdemokrati, som vestligt acceptabelt. Altså samme form for neutralitet, som man udviste overfor Tyskland i 1940. Derfor kan vasallen Erlander også hente ros i Washington i 1952.
I tilgift giver bogen en god beskrivelse af den svenske tyskvenlighed [som holdt til krigen vendte i 1943]. Den havde et rimeligt udgangspunkt i solidariteten med Finland under "Vinterkrigen" - tilsvarende kender vi jo i Danmark. Det er vel også tyskvenlighed, der gør at anklageren ikke helt ser bort fra perioden under krigen, hvor Enbom talte tyskertog. Det er ellers en aktivitet både danske og nordmænd kun kan rose.
Det er pinligt - men vidtgående sandt - når en stjerneadvokat siger, at retten ikke skaber retfærdighed, men dømmer efter de bedste argumenter, uanset om de er sande. Det er jo en af klassedomstolens virkemekanismer. Den, der har råd til den mest overbevisende advokat, vinder ! Et andet virkemiddel er udvalget af oplysninger og personer, der høres i sagen. Et tredje virkemiddel i en sag som denne er, at man bare accepterer, at noget er hemmeligt, selvom det har stået i avisen eller kan ses fra vejen.
Leif Kihlberg, politisk redaktør på Dagens Nyheter var en slags journalistspion i retsagen. (119 m.fl.)
Bresky citerer p. 191 et par tv-journalister for, at Enbomaffæren dukker op i [Venona] materialet, som man fik fra de engelske hemmelige tjenester i bytte for optagelser fra russisk radiotrafik under krigen. Den opgivne kilde er Wright, Peter with Paul Greengrass, Spycatcher. Dell Publishing, Copyright © 1987 ISBN: 0-440-20132-2. Jeg har søgt i Wrights indeks under Enbom, Engulf (106 (Egypt), 109 (Canada),131 (samarb. USUK), 136-38 (Cryptanalysis, Egypt, France), 142-43, 174 (techniques), 184-86(USUK, France), 192 (USUK),193, hasp (USUK), 236, 301, 472 (metoden), Swedish , 143, 235 venona 227-39, 247-50, 289, 298, 301-304, 349, 352-53, 355-59, 399, 422, 433, 442, 450, 466, 471, 477, uden at finde nogen omtale af Enbom derimod dokumenterer bogen opfattelsen af Sverige som "nominelt neutral". Bresky fortsatte med at lede i Venona, stadig uden at finde, og fortsatte i stadig andre hemmelige gemmesteder med samme resultat. Det sker jo altfor tit, at man (journalister, forskere - og jeg selv) løber med en halv vind).
Jeg konkluderer, at hele sagen Enbom er gennemført af socialdemokratiet mod bedre vidende, (som Hedtofts vurdering af Sovjets "trusler" i 1948) under pres fra USA, eller måske endda bare for at gøre et godt indtryk i Washington. At nogle småfolk kommer i klemme - det tager man med.
I 1952 spionerede Sverige mod Sovjetunionen.
Som en eftergift åt tyskarna tillät den svenska regeringen att de tyska trupperna transporterades med tåg genom Sverige. Det var detta som kallades permittenttrafiken och skulle egentligen bara gälla soldater som åkte till och från fronten på permission. I verkligheten kom det att handla om stora trupptransporter som tog genvägen genom Sverige. 23
Hundratals svenskar, de flesta socialdemokrater på vänsterkanten och kommunister, engagerades i kampen för att stödja den norska motståndsrörelsen. En konkret uppgift var att räkna de tyska trupper som passerade genom Sverige och försöka uppskatta vilken typ av vapen, ammunition och fordon de hade och sedan vidarebefordra dessa uppgifter till de kamrater i Norge som kämpade mot tyskarna. Bland kommunisterna i Norrbotten var det känt att flera som arbetade vid SJ var med och räknade tyska soldater och vapen. Bland dem som deltog och räknade »tysktåg« fanns den unge Fritjof Enbom. 23
Det var också känt att ledande svenska kommunister umgicks med folk från den sovjetiska ambassaden. De förbindelserna hade säkerhetspolisen god kontroll på.Telefonavlyssning och skuggning av ambassadpersonal hörde till vardagen. 41
Den 17 februari, en vecka efter gripandet av Enbom, kunde Dagens Nyheteter berätta att den kände spionen och attentatsmannen från andra världskriget, Ernst Wollweber, träffat Enbom i Spanien och därefter fungerat som hans lärare i underrättelsetjänst och sabotageteknik. I Spanien hade också de första kontakterna tagits mellan Enbom och de sovjetiska agenterna. Sannolikt var det där han fick radiosändaren, enligt tidningen.
Wollweberligan var en motståndsgrupp i Nordeuropa som inriktade sig på att störa all sjöfart till och från Tyskland under förkrigstiden. 70
Vid rättegången som hölls i Kiruna kom krav från Gestapo på att Wollweber skulle utlämnas till Tyskland men den svenska regeringen sade nej. Wollweber dömdes till tre års fängelse och från Tyskland kom ett förnyat krav på att han skulle utlämnas men den svenska regeringen förhalade och till sist avvisadde man det tyska kravet. De övriga dömdes till mellan tre månader och fyra års fängelse. [1940] 72
Bland de järnvägsanställda var missnöjet utbrett med vad som pågick. De såg med egna ögon hur de tyska soldaterna kunde röra sig fritt på stationsområdet medan de väntade på att ny proviant lastades på tågen och växlarna lades om. De rökte och såg välmående ut. Samtidigt såg järnvägsarbetarna hur svenska officerare samtalade på perrongerna med sina tyska kolleger. De umgicks på ett kamratligt sätt och tycktes trivas sammans. 83
Eftergifterna handlade bland annat om att låta tyska soldater på väg till och från det ockuperade Norge färdas på svenska järnvägar. 95
Regeringen gjorde allt for att tona ner betydelsen av trafiken. Man underströk att det inte skulle påverka kriget och därför inte skulle ses som ett svek mot våra nordiska bröder. I ett uttalande från juni 1940, två månader efter att Danmark och Norge ockuperats, sade statsminister Per Albin Hansson att det var efter stor vånda regeringen fattat sitt beslut men att »... den stora risken för att hamna i krig gör att vi bryter vår strikta neutralitetslinje«. 95
Beslutet innebar samtidigt att Sverige avslog en begäran från England och Frankrike om att fa skicka trupper genom Sverige. Flera ministrar, bland dem finansminister Ernst Wigforss, var kritiska till beslutet. 95
När permittenttrafiken summerades efter kriget visade det sig att mer än två miljoner tyska soldater och hundratusen vagnar med vapen och ammunition fraktats genom Sverige. 96
Men kritiker som Höglund och Torgny Segerstedt på Handelstidningen i Göteborg var undantag. Den breda opinionen var tyst. Regeringen gjorde flera försök att få tyst på Segerstedt eller i alla fall fa honom att mildra sin kritik mot Tyskland och den nazistiska politiken, utan att lyckas. Kommunistpartiets tidning Ny Dag belades med transportförbud sedan också den vägrat att följa regeringens påbud att tona ner kritiken mot Tyskland. 96
Kommunisterna, som hårt angripit den framväxande nazismen Tyskland under 1930-talet, blev helt passiviserade efter att Tyskland och Sovjetunionen ingått en icke-aggressionspakt. 96
Vid tiden för krigsutbrottet hade militären i Norrbotten utvecklat ett rutinmässigt samarbete med polisen. Målet var att hålla kontroll på misstänkta »icke-patrioter«. Den så kallade fästningspolisen i Boden granskade på nära håll allt vad medlemmarna i Sveriges kommunistiska parti gjorde. 97
I en instruktion till polisen rekommenderades att pålitliga befäl skulle »fraternisera med befolkningen och sålunda upptäcka ledare etc av illegal verksamhet«. 97
Utrensningama av partimedlemmar som skedde under trettiotalet hade visat kommunismens och Stalins rätta ansikte, det ansåg såväl ledande politiker som representanter för polis och militär. Motsvarande oro för utvecklingen i det nazistiska Tyskland saknades i den svenska debatten. 97
I oktober 1940 sände den svenske kungen, Gustav V, via den tyska legationen i Stockholm en personlig hälsning till Hitler där han uttalade sitt varma tack för att denne beslutat slå ner bolsjevismen. Han framförde sina lyckönskningar för de stora framgångar tyskarna uppnått på östfronten. 98 [Her må være indløbet en fejl i dateringen. Angrebet på Sovjetunionen skete 220641, se tyskhist.] 98
När socialdemokratiska Morgon-Tidningens chefredaktör kom hem från ett besök i Moskva 1947 omnämnde han Stalin som »den kloke gamle georgiern i Kreml«. 99
Borta var de leende ansiktena från Jalta. I ett tal i staden Fulton 1946 talade Churchill om faran med eftergifter mot Sovjet och för första gången nämndes ordet »järnridån« som sedan blev ett begrepp. 99
Även om det inte förekom statligt organiserad jakt på vänstermäniskor i Sverige på samma sätt som i USA var tonen lika hätsk och många kommunister kan vittna om hur de blev av med jobbet på grund av sina åsikter. När den svenske statsministern Tage Erlander besökte USA på våren 1952 fick han beröm för det sätt Sverige behandlade sina kommunister på och enligt ett referat i TT betonades särskilt »den rättframma behandlingen av Enbomsligan«. 100
De som offentligt tog ställning för den tredje ståndpunkten [Stockholmsappellen] misstänkliggjordes ofta i pressen och betraktades av säkerhetspolisen som potentiella landsförrädare. (Moa Martinson, Karl Vennberg, Werner Aspenström, Artur Lundkvist, Folke Isaksson och Sara Lidman) - Eyvind Johnson gick i ett berömt tal den i maj 1951 till våldsamt angrepp på sina författarkolleger: 101
Omkring klockan halv tolv fredagen den 13 juni rapporterades att ett svenskt spaningsplan, en DC-3:a, saknades och sannolikt hade blivit nedskjutet. Allt tydde på att det var sovjetiska stridsflygplan som låg bakom. 108
De åtta besättningsmännen från DC-3:an var försvunna, dödade eller tillfångatagna. 108
Tidningarnas uppgifter om att den internationellt kände storspionen Ernst Wollweber skulle ha försett Enbom med sändaren, avstod Ryhninger från att nämna. Frågan om smugglingen av atombombsritningen, som fick så stort utrymme i pressen, nämndes över huvud taget inte i åtalstexten. Inte heller hur Enbom följt efter och kidnappat den finske medlemmen i Grupp Norr, eller uppgifterna om att han skulle supit officerare i Boden under bordet och därefter pumpat dem på hemligheter om försvaret. 113
Under de första årens spioneriverksamhet var huvudaktiviteterna lagda på att rapportera om permittenttrafiken och det menade åklagaren var av mindre allvarlig art. 114
Att rätten beslöt att fria Wickström från allt han anklagades for gav upphov till en intensiv diskussion och olika tolkningar i pressen. Den ena sidan menade att frisläppandet var ett tecken på att det var juridiken som styrde, inte politiken, och att de åtalade därmed skulle fa en rättvis behandling. Den motsatta sidan ansåg att utgången av striden bekräftade att det var en politisk rättegång. Så länge Wickström betraktades som kommunist togs det för givet att han var skyldig, men så fort försvåret kunde visa att detta var fel, att han snarare var en ofarlig folkpartist, släpptes han och friades från alla misstankar. Beslutet att släppa Wickström tycks dock inte ha haft någon betydelse för Enboms trovärdighet, i alla fall inte i rättssalen. 119
I en promemoria som handlade om den kommunistiska internationalen Komintern, 1941 [opløst maj 1943, dtv-atlas Verdenshistorien, p. 141], vid Stockholms rådhusrätt skrev Ryhninger: »Kommunisternas brottsliga, samhällsfientliga verksamhet är mycket skickligt maskerad.« Mellan 1940 och 1943 var Ryhninger åklagare i fyrtio mål, de flesta med anknytning till kriget. 121
Trots ingående forhör kunde polisen inte binda honom vid några olagliga handlingar. Pettersson lämnades därefter i fred.
Dessa episoder passerade lika snabbt som tidigare fallen med Wickström och Kihlberg. Det var besvärande för stunden för åklagaren men ingen tidning eller debattör försökte analysera vilken betydelse det kunde ha för Enboms trovärdighet. 124
[Gjersvold]: Samma frågor. Om och om igen. Och sedan när jag kom till Stockholm ville inte Valborg Lundgren visa mig förhörsprotokollen. Hon sade att det inte var tillåtet. Men då lurade hon mig.« 136
»Jag visste först inte om jag skulle skratta eller gråta. I domen påstods att jag skulle ha berättat om bergsförrådet för Enbom 1946 men faktum var ju att planeringen och bygget av förrådet startade året efter.«
Advokaten Theodor Lundberg kunde därmed visa att Enbom måste ha ljugit på den här punkten. Det gav honom en konkret möjlighet att attackera Enboms trovärdighet även i övrigt. 137
Enligt domen i rådhusrätten skulle han [Artur Karlsson] ha berättat för Enbom om ett hemligt saltlager, vilket Enbom i sin tur skulle ha rapporterat vidare till sina kontaktmän. Infor hovrätten läste Artur Karlsson högt ur tidningen Halland från den 23 april 1949: »Likt ett gnistrande Kebnekajsemassiv reser sig ett vitt skimrande saltberg i Halmstads hamnområde. Ingen - vare sig man kommer från sjö- eller landsidan - kan undgå att se den väldiga vita högen...« Så var det med den hemligheten, sade Karlsson. 137
Han hade också märkligt nog stöd av Fritjof Enboms advokat, Harry Densloe. En försvarsadvokats uppgift är så vitt jag kan förstå att vara ett stöd för sin klient. Men Densloe verkade som en andra åklagare. 159
Socialdemokraterna regerade i koalition med Bondeförbundet. Tillsammans byggde de vidare på folkhemmet. Kommunistpartiet, som i perioder från 1917 agerat påtryckare på socialdemokratin, fick se sitt inflytande i svensk politik elimineras. Flera faktorer spelade in, men kalla kriget och spionrättegångarna hade som vi sett betydelse for folks minskade förtroende för partiet. 162
»Jag [Lilian Ceder] hade samma advokat som Gjersvold, Valborg Lundgren. Hon höll ett dåligt forsvarstal. Ynkligt. Hon tyckte jag skulle erkänna. Hon var helt i händerna på åklagaren [...] Konstigt nog har jag aldrig känt någon bitterhet. Jag visste ju vad jag hade gjort. Medhjälp till spioneri, det var bara något som Ryhninger och Lönn hade hittat på [...] Trots alla svårigheter så anser jag att jag varit en lycklig människa. I min djupaste själ är jag fortfarande kommunist, när det gäller att värna de fattiga. Men politiskt stöder jag centern.«
Här fanns en historia som kunde ge nya insikter om en period i Sverige som oftast framställts som inledningen till uppbyggandet av folkhemmet. En tid som allmänt beskrivits som framgångsrik och lycklig, närmast idyllisk, i alla fall for den majoritet av svenska folket som fick ta del av välståndsökningen. Men en period som också hade en baksida, inte bara för de dömda i Enbomsprocessen. Det var många som drabbades i spåren av det kalla kriget. Andra rättsprocesser pågick samtidigt. Bland annat var författaren Vilhelm Moberg upprörd över vad han kallade den Stora rättsrötans tid. Det var flera rättsprocesser där Moberg tyckte sig se ett mönster där överheten, höga tjänstemän, politiker och kungligheter, gick fria. Den långa serien av processer inleddes 1950 med Kejneaffären, som rörde regeringen Erlanders inblandning i en polisutredning som resulterade i att ett statsråd tvingades avgå. Därefter följde rättegången mot biskop Helander som anklagades för att ha skrivit anonyma brev. Den mest kända processen, eller för att använda Vilhelm Mobergs egna ord, århundradets största svenska rättsskandal, var Hajbyaffaren. Här var både åklagarväsendet och hovet inblandade för att skydda kung Gustav V. 174
Vidare skrev han [Fingal Larsson] om radiosändaren: »Om jag var spion, skulle jag då ha berättat om detta för andra?« Och summerar:
I Högsta domstolen var jag fullständigt inbäddad i min tankevärld att jag skulle bli frikänd, precis som i hovrätten, därför att det var första gången som jag under denna rättegång skriftligen kunde bevisa att talet om bergsförrådet var en bluff. Detta skulle stärka min sak. Bergsforrådet som jag skulle ha talat om två år före det planerades och byggdes och som jag dömts för i rådhusrätten skulle krascha åklagarens anklagelser mot mig [...] Sammantaget det som jag hävdar i min skrivelse visar att jag omöjligen kan vara spion. 176
Nästa besök var hos advokaten Henning Sjöström. På en punkt var han överens med Romanus: det går inte att förutse hur en domstol ska döma.
»Det är inte rättvisa som skipas i en domstol, det är en kamp mellan advokaten och åklagaren och de bästa argumenten, som inte behöver vara sanna, vinner. Men låt mig slå fast en sak, Fingal var ingen spion. Det var inte de andra heller. Här kan jag utan tvekan tala om ett rättsövergrepp. De blev alla offer för den tidens förföljelse av alla som hade kommunistsympatier.« 178
Ebbe Larsson, ingenjör på järnverket i Luleå, berättade en tidstypisk historia. Han sökte och fick arbete på Saab i Linköping 1954. Strax innan han skulle tillträda jobbet fick han besked om att något missförstånd uppstått och jobbet hade gått till en annan sökande. Eftersom det handlade om en skyddsklassad tjänst undrade naturligtvis Ebbe om det fanns något i hans bakgrund som gjorde att han inte kom ifråga. Men han fick inget svar. Själv misstänkte han att han var registrerad hos Säpo då hans bror Elov och två andra av de åtta bröderna var medlemmar i kommunistpartiet. Han skrev ett brev till Säpo för att fa reda på om han fanns i registren, men fick inget svar.
Det skulle dröja ända till 2005, alltså mer än femtio år, innan han fick bekräftat att det var så. Han hade haft skriftväxling med olika myndigheter och visade mig pärmar fyllda av skrivelser med krav på att han skulle få besked. Till sist, efter att han fått hjälp av juridikprofessorn Dennis Töllborg, svarade Registernämnden i april 2005 på hans begäran. Svaret var närmast skrattretande, om det inte hade fått så djupgående konsekvenser för Ebbe.
En person i Ebbe Larssons födelseby, Överkalix, hade anmält till polisen att Ebbe var om inte medlem i kommunistpartiet, så i alla fall sympatisör. Ett bevis på detta var att han, när han skulle gifta sig, hade satt in en lysningsannons inte bara i Norrländska socialdemokraten utan också i Norrskensflamman. 181-2
[T]illsammans åkte vi runt och inspekterade de platser som finns beskrivna i förhörsprotokollen, bland annat bergsförrådet som han skulle avslöjat för Enbom. Tio meter från landsvägen med en stor ståldörr in i berget ligger det »hemliga« förrådet. Fem minuters cykelväg från Bjurå. 183
Det står helt klart att han [Enbom] vid ett par tillfällen träffat personer från den sovjetiska ambassaden. Det kan ha skett redan under den tid som de tyska permittenttågen åkte genom Sverige och det kan ha fortsatt vid några tillfällen senare. Huruvida dessa kontakter ledde tll att han fick några konkreta uppgifter av spionerikaraktär är inte givet. 187
En dag fick jag ett tips om en pensionerad officer som skulle ha träffat Enbom i samband med militärövningar. Enbom var inbjuden att vara med på övningarna tillsammans med länets övriga journalister. Jag ringde denne överstelöjtnant Gunnar Dahlquist och frågade om det var sant. Jodå, det stämde. Vad hade Dahlquist berättat i förhören om det? Svaret fick mig att tappa telefonluren. Han hade aldrig hörts av polisen, inte av någon advokat eller någon annan inblandad i processen. 187-8
I slutet av programmet sammanfattar programledarna Villius och Häger: »Det var först sju år efter domarna som Säpo fick uppgifterna om Enbom bekräftade via en engelsk bok, Spycatcher. Där berättas om en kohandel mellan den svenska och engelska underrättelsetjänsten. Svenskarna lämnade över resultatet av avlyssningarna från kriget och framåt och i utbyte fick man uppgifter som engelsmännen avlyssnat och där Enbomsaffaren dök upp.« 191
Bland VENONA-dokumentens tusentals sidor fanns dock ingenting om Enbom eller svenska spioner. 192
Jag skrev till NSA ... inga sådana dokument har hittats. 192-3
Jag hänvisades vidare till Foreign Intelligence som hade en speciell avdelning som följde den sovjetiska underrättelsetjänsten under hela 1950-talet. I deras arkiv dök en del bekanta namn upp. Bland annat marinspionen Hilding Andersson, även om han kallas Ernst i några rapporter. Sixten Rogeby, ett annat känt namn i det svenska kommunistpartiet, intresserade amerikanerna. De tycks ha följt vartenda steg han tagit. 193
Det visade sig också att det fanns en märklig historia om Andersson från den tid då Enbomrättegången pågick Andersson anmälde sig frivilligt som vittne! 194
[og afhørtes aldrig]
Märkligt nog protesterade de åtalades advokater inte mot detta och krävde inte att Andersson skulle höras. 195
Samtidigt som Hugo Gjersvold skulle ha samarbetat med Enbom finns dokument som visar att han var ständigt övervakad. Han hade ju aldrig gjort någon hemlighet av att han var medlem i kommunistpartiet och på fritiden tog han upp prenumerationer for Norrskensflamman. 199
Vladimir Karpov var formell men samtidigt angelägen om att vi skulle känna oss välkomna. Han berättade att han efter att ha fått mitt brev gjort efterforskningar i utrikesspionagets arkiv men också hört med andra avdelningar inom och utanför KGB och GRU. Han hade talat med flera personer som kunde tänkas ha material och insyn i spionärendet. Framför sig hade han två pärmar och ett kuvert.
»Det finns från den här tiden en hel del diplomatiska skriftväxlingar mellan våra länder. Uppvaktningar och protokoll från möten mellan vår ambassadör och er utrikesminister där spionaffaren berörs. Det finns också en klippsamling från era tidningar. Allt arkiverades. Dessutom en sammanställning av allt material från nyhetsbyrån TASS arkiv. Men, observera, jag har inte kunnat hitta några handlingar som tyder på att Fritjof Enbom var vår agent. Trots allt som skrevs i svensk press och de påtryckningar den svenska regeringen gjorde kan jag slå fast att allt var mycket överdrivet. Jag utesluter inte med det att Enbom kan ha varit i kontakt med en eller flera ambassadtjänstemän, men någon aktiv agent var han inte. Någon spionaffär där denne Enbom var huvudperson finns inte.« 223
Under våren 1952 gjorde Tage Erlander ett statsbesök i USA ....En uppskattad replik fälldes av statsministern då han på tal om Enbomaffaren förklarade att denna händelse hade skadat kommunisterna mer än den hade skadat det svenska försvaret.
I sin slutplädering i rätten sade däremot Werner Ryhninger:
Som ett allmänt omdöme om det av Enbom utförda spionaget i övre Norrland har försvarsstaben anfört att detsamma berört forhållanden som är av stor betydelse for försvaret. Åtskilliga av de uppgifter som överlämnats är av synnerlig vikt. Spionaget måste anses ha inneburit en allvarlig fara för riket [...] 231
Riksåklagaren ... sammanfattar:
Jag anser att om den menbedömning som gjordes 1952 fått ett annat innehåll skulle hovrättsdomen mot Hugo Gjersvold sannolikt fått en annan och för honom formånligare innebörd. Det är dock inte säkert att han skulle ha frikänts. Det är därmed inte uppenbart hur domen skall ändras. Enda sättet att utröna den frågan är genom en ny rättegång. En meningsfull sådan och en rättvis prövning av åtalet är i dag inte möjlig att genomföra. I enlighet med vad jag har utvecklat ovan föreligger därför, enligt min mening, hinder mot att bevilja Hugo Gjersvold resning i målet.
Hur ska detta språk och denna logik oversättas? Hur ska Hugo Gjersvold kunna
forstå och acceptera att femtio års kamp for upprättelse forvandlats till ett
moment 22: Å ena sidan bekräftar RÅ att han skulle kunna bli frikänd i en ny
rättegång, å andra sidan forvägras han denna rättegång eftersom den skulle kunna
leda till en forändrad dom. 250
Orla Jordal, 2007
Må gerne gengives - helt eller delvist -med kildeangivelse. Dog må teksten ikke ændres og der skal være en aktiv link til det oprindelige dokument. Dette web site er absolut non profit og anvendes materialet i anden sammenhæng end non profit, fair use, så forudsætter det skriftlig tilladelse fra Jordal Samfundskritisk.
This document may contain copyrighted material whose use has not been specifically authorized by the copyright owner. I am making this article available in my efforts to advance the general understanding. I believe that this constitutes a 'fair use' of the copyrighted material. If you wish to use this copyrighted material for purposes of your own that go beyond 'fair use,' you must obtain permission from the copyright owner.
Rettelser og andre forslag til forbedringer modtages meget gerne - også meddelelse om døde links - på e-mail: orla@jordals.dk
Dokumentet er sidst redigeret: