Bikungskupan 7
Vattenorgeln 203
Fiesta 205
Djurmålarens lärling 217
Stelnad i dagg 255
Delfinerna i Ganges 419
Passeig de Gràcia 473
Vägen till Gondwana 495
Bombay 497
Pushpi 555
De foräldralösa 613
Vägen till Gondwana 633
Der er
tale om i hvert fald 3 bøger i et bind.
Lars Andersson har en uhyggeligt præcis beskrivelse af naturforarmelsen - klimaproblemets rod - ud fra eksemplet med de svenske åer og den svenske skov.
Afsnittet Fiesta om den faktísk forekommende maler Gustaf Fjæstad og hans - formentlig fiktive - oplevelser i Boston er bestemt værd at læse.
Der er en besynderlig forskel på præcisionen/klarheden i beskrivelsen af naturforarmelsen/Brundins og Inga-Maries kærlighed og så de helt meningsløse billeder på siderne 344 og 345.
Stelnad i dagg er en bog/et afsnit med megen fromleri, mystik, varulve og andre overnaturlige hændelser/væsener. Så kommet til side 356 orkede jeg ikke mere.
Men allerede tidligere optræder der afsnit, som jeg ikke begriber et suk af, citatet er kun et eksempel. Siderne 191, 194-8 er et andet.
Kerstin Ekman har en venligere vurdering af bogen. Og hun fortæller, at komponisten Rydström er fiktiv.
- Simm, det är da ittnö svårt. Det är som å gå på backen det. Men å simm för två! Det är som å gå i tomme lufta! 27
Älven leder rakt ut i världsmarknadcn. .... Skogarna sugs in i den stora internationella virveln av roterande kapital. Samtidigt som staden bygger sitt landskap, upprättar sin natur, görs skogen till ett artificiellt rum. Skogarna blir odlingslandskap. Ett nytt slags skog, planerad, tillklippt, åldershomogen, avkastningskalkylerad, anläggs i naturens ställe. Naturen flyttar in i staden, som utopi. Nu griper stadskultufen herraväldet. Nu kommer naturskildringarna, djurböckerna, handledningarna i jordbruk. Nu brister bygdeekonomiernas slutna kretsar, nu erövrar märkesvarorna landsbygden. Nu vrids alla kraftfält så att staden blir centrum. 39
Men vad är det för dammluckor de leker med? Vad är det för samhällstillstånd de öppnar vägen för? Titta på Norge där frimicklare och bonntjyvar och ateister och folkskollärare sitter sammangaddade i parlamentet och gör det omöjhgt för regeringen å styra landet. 90
Han rapporterade hem om andra händelser: Själva dagen då han skulle ha tillträtt som professor i praktisk medicin hade den helt unge Johan Waldenström dött i en akut blindtarmsinflammation med spridning i buken. Dödsfallet hade väckt djupaste förstämning bland alla på fakulteten. Waldenström hade varit ett lysande forskarlöfte och en älskad personlighet. Ingen hade vågat operera honom. Dagarna närmast omkring hans begravning var det, skrev Emil, som om ingen av lärarna riktigt visste vad det var för ämne de föreläste över. För Per Hedenius, patologiprofessor och universitetets rektor, sades Waldenström ha varit som en dyrkad son; han hade företagit obduktionen i ensamhet. 94
Emil kände det i ögonblicket lite penibelt att ha talat om Rydströms tonsätteri med dessa båda.
- Ja, det är tråkit, sa Andersson, att en ska vare så lomhörd för musik. Jag får inga upplevels uttav den meste musiken alls.
- Det är kanske snarere så, sa Rydström, att du int hör etter.
- Hör etter? Men jag säjer ju att jäg inte har musiköre. Det är klart att med litt träning skulle en föll få ut nöe...
- Organa hävvder jag finns på plass fra början, sa Rydström.
De behövver int tränes. Men en får inte sätte sej te motvärns. 99
Karl Jonatans ... Han rörde sig som en främling i huset. .... Emil och han gjorde en del promenader tillsammans. Emil uppträdde då som försiktigt vetgirig utfrågare, hemmason, utan mycket av egna åsikter och perspektiv. Det var det enda sätt att förhålla sig som han kom på.
Och då tog ett slags berättelser form. Brodern lyfte ut små fragment ur en historia, beskrev i korta ord, formade små rum för Emils fantasi att se in i. Det var sakliga beskrivningar, de tycktes slumpartat uppstigna i Karl Jonatans erinring, och han gjorde enkla frihandsteckningar av dem, fältteckningar, med ingenjörens inriktning på åskådlig abstraktion, som för att därefter kunna släppa dem tillbaka ner i förgångenhet. Han figurerade själv nastan inte alls i dem, det var minnen ur det opersonliga. Men de blev till bilder.
Emil sysselsatte sig rätt mycket med dessa bilder. Och han gjor:e en gång tankekopplingen till en apparat på Histologiska institutionen i Uppsala som han fått sig beskriven: slädmikrotomen! Det var en alldeles ny apparat, en pjäs i mässing med vilken man kunde skära ytterst tunna snitt av preparat frysta i eter. Snittet applicerades på ett objektglas; med olika kemikaliers hjälp kunde det färgas så att de strukturer man sökte framträdde under mikroskopet. Sådana snitt bestod honom Karl Jonatans berättelser med. Färgningama provade han ut för sitt eget bruk. ... Baku. Han hade haft anställning där ett par år kring decennieskiftet Oljeexploateringen hade då varit igång några år. Från 1879 hette de "Naftabolaget Bröderna Nobel". En geografi som sträckte ut sig i anonymitet i alla väderstreck, oändlig. 104
Villa Petrolea, där ingenjörerna hade sina klubblokaler. De var nästan alla svenskar. 105
- DET VAR EN SAK som jag ville fröge professorn om.
Clasons dystra ansikte förvreds som om man i ena mungipan börjat skruva med en sardinnyckel. Tentamen var överstånden och det var väl inte utan viss tillfredsställelse som han kommit fram till att denne Thorelius, som tyckts på god väg att spåra ur fullständigt, faktiskt kunde svara för kursen. Han sträckte sig efter ett skämtsamt ord och det gick ett torrt skalv genom hela hans bensamling när han plockade upp det.
-Ja, varsågod, när nu Thorelius har varit tålmodig nog att svara på så många frågor...
- Det är det att jag inte vet om jag kan fortsatte med dässa studiera.
- Inte fortsätta? Varför i all världen?
- Ja det har sinne personlige grunner.
- Nåå...
Clason var märkbart upprörd, i hans ögon framträdde nånting ovant som fick Emil att för första gången finna sig tycka om den träaktige karlen.
- Det är klart, fyllde han i, att även om det int blir nöa fortsättning te hösten så släpper jag ju inte tanken på å återkomme.
- Jaså, nej, nej.
- Men som det nu är ställt och ettersom jag inte vet valls det blir framövver så passer det sej int att jag är försörjd hemifrå, och det som jag då ville höre professorns ord om var dätta; om de kunskapera jag har i anatomien skulle vare så pass... skulle förslå...
- Är det en amanuensbefattning som ThoreHus har i tankarna?
- Nej nej nej, för ingen del, sa Emil och hoppades att det inte stod skrivet på honom hur den tanken, som han aldrig snuddat vid, fick den samlade olusten från tre terminers källarklimat, formalinlukt och soliga handfat att stiga upp genom ryggmärgskanalen på honom. Nej, inte alls, vad jag hade i sinnet var å pröve mej på sjukgymnastik.
-Sjukgymnastik...
Professorn sänkte blicken ner i nånting som kunde tänkas vara ett gyttjebad där hans inlevelseförmåga stod till halsen och försökte le upp mot honom.
- Sjukgymnastik, sa han, jag det kan nog ha sitt intresse. Jo, förvisso kan det det. Det är väl inte vad jag skulle kalla en verksamhet efter vetenskapliga principer. Nej, det är det ju inte. Men men. Nog kan det ha sitt berättigande.
Han blinkade några hastiga gånger som om det frestade på att se ner i gyttjebadet - som om där bubblade upp den ena vulgära dårskapen efter den andra, befängd enfald i alla former och skepnader, fjollerier, gyckelkonster, barbariska handpåläggningsformler. Han blinkade bort det och sa:
- Visst kan det vara ett arbetsfält för en anatomiskt skolad perlon. Och Thorelius kan ju sin anatomi. Och nog ska det väl kunna ge Thorelius en försörjning, om Thorelius nu har kommit till det beslutet... Om det ställer sig så... Men i Herrans namn, varför?
Och Emil hörde att frågan kom ur ett uppriktigt förvirrat hjärta som låg där väl dolt och emballerat men hörbart levande nånstans inne i träbockens bröst, att den inte gällde social deklasseting eller akademisk nesa eller nånting annat utan var en önskan att förstå, och han svarade så gott han kunde i hastigheten:
- Jag kan inte säje på anne vis än att jag har komme i själsnöd och det ende jag tror kan bärge mej är å rå för mej själv å bju fram det jag har... inte dätta hövve som det int är så möa gläjje ned... men kanske nö aent som kan vare te nötte i mänskers liv. För anners är jag rädd att jag går te spillo och att det inga mening ska ha fönnes i livet mitt.
- För egen del har jag ju den tron, sa Clason mycket tyst, att ingenting är givet till spillo. Men jag ska väl inte tala med Thorelius om att söka ledning hos Gud.
- Nej men om professorn som är av den troa har en bön te övvers, sa Eskil [det skulle vel være Emil], så ska det inte vare mej emot. För min del har jag tänkt söke ledninga hos en sjukmassör här i stan. 133-5
Behandling som tog sig an en människa, inte ett fall, var förbehållen överklassen. 141
Han kom oanmäld och han hade ett handfast ärende: han ville bli konfirmerad! Den gången han blivit det hade han redan inombords förnekat allt vad fadern lärt, och sen hade det varit alla år av öppen otro. Det värsta var, menade han, att han hycklande, ned alldeles öppna ögon hade sagt sig tro vad han inte trodde och mottagit sakramentet med en lögn på läpparna. På det sättet hade han gjort själva begynnelsen av sitt liv som ansvarig mäimiska till ett bedrägeri. Han kunde nu inte bli fri från tanken att detta blivit liggande i honom, som en svulst, en förbroskning i själen, och hindrade honom att återlösas. Om fadern nu ville gå igenom proceduren med honom på nytt så skulle kanske detta gamla läka ihop. Han ville i varje fall höra faderns mening. 167
För första gången som han mindes såg han faderns ansikte förlora självkontrollen, det var inte lätt att säga om det var skratt eller ilska men rösten vek sig: Först en som ska införa nytt namnskick, sen en som ska konfirmera sig för andra gången, nästa som kommer ska troligen ha sin begravning omgjord! Och så följde en predikan på bar backe, prosten gick fram och tillbaka och trampade ner varje ord han sa i gruset, det fick finnas en måtta på vilka stöllerier han hade fars- och ämbetsplikt att medverka i, det borde en gång gå upp för Emil att det fanns plats för sans och vett i tillvaron, all respekt skulle Emil ha med sig på sina krokiga vägar genom livet men när han kom hit hem skulle han se till att ta huvudet med sig. Och fadern bad Emil vänta ett ögonblick där han stod och gick med långa kliv in i huset och återkom med lika långa kliv, röd i pannan, med Emils gamla konfirmationsbibel i näven.
- Lägg dänna i packninga du, varsågo, stopp bibla i väska, ho är tämligen olässt. 168-9
Hur leda detta uppsvämmande krav på liv, denna stockning av sav som tryckte på varje nervknut, ut i en gren som kunde bära frukt? Kunskapens och handlingens träd, taget för livets. Döda gärningar. Men Gud vill ingen syndares död, och därför planterade han i världen detta vinträdet Jesum, till syndares liv och frälsning. Dess yttersta hjärterot i tiden ser vi i det löftet att qvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud.
Den levande rotstammen var ledd genom andra. Han hade bara löpt jämsides med sitt eko. Också som bekännande och troende. Han hade uppehållit sig på bröllopet "med dubbelt hjärta", "utan bröllopskläder". Något av honom hade aldrig lämnat sitt tillhåll i en grotta under vatten, blind, osedd, en olm med vajande, ljusröda gälar. 191
So what's your name?
- Gustaf.
- Yeah.
- What's that?
- Fjæstad.
- Fiesta! Hey, this guy's name's Fiesta! (De mottar det erkännsamt på banken intill.) He's a skater from Sweden and he's called Fiesta! 209
Nu ser vi slutligen Boston från en högt belägen punkt: torgen, gatorna, tegelhusen, den där esplanaden längs Charles River, nämligen från kyrkspiran högst uppe på en kyrka, där Gustaf Fjæstad håller sig fast, medan han sammanbitet lirkar loss kyrktuppen, som han åtagit sig att klättra upp och hämta ner för förgylking, ett svårt uppdrag med motsvarande pengar att tjäna, klättringen alltså, inte förgyllningen, som inte är hans sak. 215
De hurrar för Gustaf Fjæstad. Han står i skjortärmarna och får en betydande bunt sedlar uppräknade i sin hand. Han tar alltihop med ro. Han ska härifrån. 216
Hur kunde försynen fått för sig att fylla varenda vattensamling där den ensamme, den förälskade, den livströtte och den livstörstande urbane europén kunde komma åt att spegla sig, med djur som lät på det här viset? 225
- Det där kunde jag kanske lägga in, om jag gjorde en riktig skiss på plats. Om man nu kan blanda ihop...
Han märkte att Bruno stirrade upprört och nära nog hätskt på honom.
- Är du dum din djävel? Har du inte fattat att du är konstnär? Du gör väl för fan som du själv vill! 245
Når det var betalt och den mötande hade hälsat med ett namn som Rydström inte riktigt uppfattade tog kusken oväntat fiollådan i bägge händerna, han granskade den med ett slags upphöjd välvilja och yttrade, som om han belövt den kompletterande tredje som åhörare:
- Det är inte mang tå dissa uschlingane kvar länger.
De stod plötsligt alla tre och betraktade den nyankomne Johan Rydströms fiolfodral, i saktmodigt hällande regn. ... Rydström tog fiollådan ur den stores händer, men blev stående ett ögonblick till, och kikade upp på mannen, intresserat.
- Är det frälsninga som har gått så hart åt instrumenta? frågade han, oförhappat nyttjande tongmålet han också.
Köraren nickade och log i regnet. Log värdigt, om av belåtenlet eller från en egen, upphöjd synpunkt. 258
Rydström sa:
- Jag komponerar musik.
- Det skulle föll inte vare en tå dissa öpptecknerane som skriver noter te arkiva? frågade Arvid Toressori.
Han sa det strikt på sin kant, möjligen hade han hört eller upplevt nånting som inte var till fördel för dessa upptecknare av spelmansmusik.
Men Rydström sa att han skrev sin egen musik. 260
Han orkade inte sitta stilla. Tiden koagulerade i honom när han satt. 276
Det var en hanterandets kärlek, kringgåendets: inte in. In i sig kunde hon inte ta honom. Det var ju även fästmannen, i Norge. Hon uttömde honom på sin mage och mellan sina bröst, ja även mot halsens mjukhet höll och förde hon den i hennes händer dansande kroppslemmen i såna stunder. Hon höljde in honom i sitt hår och skrattade efteråt, i rodnad, åt att hon nu skulle få slå upp vatten till hårtvätt när hon kom hem. Hon omgrep som för att lyfta ett brunnslock: ofta denna rörelse, som han älskade. Dock, till sist måste vattnet ju slås ut på marken. Bli en kall fläck. Omkring den genansen byggde de sin kärleks snabba, vilda, klartänkta överenskommelser. Hur han öppnade henne och smekte fram snösmältningen ur hennes kropp. Hur hon lyfte honom in i sin dans. Det fanns ett tomrum där de till sist förblev kvar, det var nödvändigt, och där tog förunderligheten form.
För honom fanns också detta som han bar på: den lilla harens bett.
De talade även om det, sakligt och sorgset. Ja, han omtalade det nästan redan ifrån början. Han hade nu en röst, det gick att säga mycket med den. Han berättade, så långt det lät sig berättas, om hemresan, och tiden på Örgivsmossen, vid Källan. Han berättade om en flicka vid namn Sara-Lisa. Om sin vän, Ivar Lake, Örgivens spelman. Om folkmusikens källa där han hade speglat sig. Han berättade om bettet han bar, hur det lyst emot honom, då, när han speglat sig i folkmusikens källa, och när han förgiftat källan med sin spegelbild.
Hon grät åt vad han sa. Hon visste inte vad hon skulle tro om det han berättade. Men hon älskade honom.
Det var som det var.
In i sig kunde hon ju ändå inte ta honom.
Mannen också, i Norge, som väl höll på att ordna henne ett liv... 340-1
Det jungfruligas ironi, det infångade vattnets spegling av en långsamt ruttnande skog. 344
Ja, även när han idealiserar över i drömmen om den mest radikalt nyskapade jungfrulighet, den av Kristus återlösta världen, Völuspås för andra gången uppstigande och grönskande jord, ligger hela det tänkta Minnet där också blankt och skinande som en förtryckt blankett, som en hårddisk, en CD-skiva, ett hologram, i formen av guldtavlor i gräset. 345
[bogønsker findes i *.wpd]
Orla Jordal, 2007
Må gerne gengives - helt eller delvist -med kildeangivelse. Dog må teksten ikke ændres og der skal være en aktiv link til det oprindelige dokument. Dette web site er absolut non profit og anvendes materialet i anden sammenhæng end non profit, fair use, så forudsætter det skriftlig tilladelse fra Jordal Samfundskritisk.
This document may contain copyrighted material whose use has not been specifically authorized by the copyright owner. I am making this article available in my efforts to advance the general understanding. I believe that this constitutes a 'fair use' of the copyrighted material. If you wish to use this copyrighted material for purposes of your own that go beyond 'fair use,' you must obtain permission from the copyright owner.
Rettelser og andre forslag til forbedringer modtages meget gerne - også meddelelse om døde links - på e-mail: orla@jordals.dk
Dokumentet er sidst redigeret: